El joven Rangström creció fascinado por el escritor sueco August Strindberg, a quien además fue a visitar en varias ocasiones durante el año 1909. Después del fallecimiento de Strindberg, manifestó su admiración por él con la composición de su primera sinfonía, sobretitulada August Strindberg in memoriam (1914). En 1915 concluyó su ópera Kronbruden, compuesta sobre una obra teatral de Strindberg. No obstante, y con la aprobación de Strindberg, se excluyeron los dos últimos actos del drama.
Rangström descubrió pronto en su trabajo un lenguaje musical intenso, sugerente y complejo. Rangström no puso gran énfasis en el aprendizaje del contrapunto, base del oficio de los compositores clásicos, porque opinaba que esta forma de componer no correspondía a lo que quería expresar. Esto dio a su estilo un sello particular, pero quizá también limitó las posibilidades en sus variaciones. Ciertos de sus trabajos instrumentales pueden por tanto criticarse por tener una calidad irregular, pero él es al mismo tiempo uno de los músicos suecos de talento más peculiar de todos los tiempos. Su particular técnica compositiva se basa fundamentalmente en grandes contrastes entre pasajes de gran potencia con otros suaves.
Rangström compuso cuatro sinfonías. Después de la arriba mencionada Sinfonía Strindberg, que es la más conocida, vinieron la segunda, Mi país (Mitt land, 1919), la tercera, Canto bajo las estrellas (Sång under stjärnorna, 1929) y la cuarta, Invocatio, 1936. Ésta última contiene una voz solista para órgano y fue denominada originariamente Improvisaciones Sinfónicas (Symfoniska improvisationer) antes de obtener la denominación de sinfonía.
Ante todo, Rangström vivió además principalmente como un compositor sueco romántico. Uno de sus poetas favoritos era Bo Bergman. (El mismo Rangström escribió también varios poemas, entre otros el texto de la cantata El Canto (Sången) del compositor Wilhelm Stenhammar.) Su otra gran obra operística, a parte de Kronbruden, es Gilgamesj, compuesta entre 1943 y 1944. La instrumentalización de la obra fue completada por John Fernström después de que Rangström falleciera de cáncer de garganta.
Rangström debutó como director en 1915 con el estreno de su propia Sinfonía Strindberg. En 1922 fue nombrado director principal de la Orquesta Sinfónica de Gotemburgo donde sucedió a su colega y amigo Stenhammar. En base a sus deficientes conocimientos como director, su cargo no se prolongó teniendo que abandonarlo en 1925.
Junto con Kurt Atterberg, Natanael Berg y Oskar Lindberg Rangström constituyó un grupo de compositores que se denominó Spillran (destrozo, ruina, escombro).
Rangström adquirió una casa de verano en Törnsholmen, junto a Gräsmarö en Gryts skärgård y fue enterrado en el cementerio de Gryt.
Ture Rangström era hijo del comerciante de pieles Johan "John" Rangström y Charlotta, nacida Andersson. Tuvo dos hermanas, Herta e Ingrid. Esta última fue madre del escritor Lars Gyllensten.
Se casó en 1908 con Elisabeth "Lisa", nacida Hollender (1882–1968), y se divorció de ella en 1926. Tuvieron dos hijos, una niña llamada Villemo (1910-2007) y un niño llamado Dag (1917-1989), que fue padre del dramaturgo Ture Rangström (nacido en 1944). Entre los años 1927 y 1937 estuvo casado con Omon, nacida Richter (1894-1984) que antes había estado casada con su colega y amigo Knut Håkanson. Después de su segundo divorcio Rangström estuvo conviviendo con Elsa Nodermann (1911-1996).
Programa de RNE: Los raros - Ture Rangström
Fuente: sv.wikipedia.org.
"Anders Johan Ture Rangström, född 30 november 1884 i Stockholm, död där 11 maj 1947, var en svensk tonsättare, sångpedagog, musikkritiker och dirigent.
Som ung blev Rangström fascinerad av August Strindberg, som han också besökte några gånger år 1909. Efter Strindbergs död manifesterade han sin beundran med sin första symfoni med undertiteln August Strindberg in memoriam (1914). 1915 blev han färdig med operan Kronbruden, en tonsättning av Strindbergs pjäs. Med Strindbergs godkännande hade han dock utelämnat de två sista akterna i dramat.
Rangström fann tidigt i sin karriär sitt intensiva, suggestiva och dramatiskt kärva tonspråk. Han lade inte stor vikt vid att lära sig kontrapunkt, den teknik som är en grundpelare i klassiska tonsättares hantverk, eftersom han inte tyckte att detta sätt att komponera gick att förena med vad han ville uttrycka. Detta gav hans stil en individuell prägel, men begränsade kanske också hans variationsmöjligheter. Vissa av hans instrumentala verk kan därför kritiseras för att vara av ojämn kvalitet, men han är samtidigt en av svensk tonkonsts mest särartade begåvningar genom tiderna. Hans individuella kompositionsteknik bygger bland annat på stora kontraster mellan kraftfulla och lågmälda block.
Rangström skrev fyra symfonier. Efter den ovan nämnda Strindbergssymfonin, som är den mest kända, kom nr 2, Mitt land (1919), nr 3, Sång under stjärnorna (1929) och nr 4, Invocatio (1936). Den sistnämnda innehåller en delvis solistisk stämma för orgel och kallades ursprungligen Symfoniska improvisationer innan den fick benämningen symfoni.
Framför allt lever Rangström vidare som en av Sveriges främsta tonsättare av romanser. En av hans favoritpoeter var Bo Bergman. (Själv skrev Rangström också dikter, bland annat texten till Wilhelm Stenhammars kantat Sången.) Hans andra stora operaverk, förutom Kronbruden, är Gilgamesj, komponerad 1943-44. Operan färdiginstrumenterades av John Fernström efter Rangströms död i strupcancer.
Rangström debuterade som dirigent 1915 vid uruppförandet av sin egen Strindbergssymfoni. Han blev 1922 utnämnd till chefsdirigent vid Göteborgs orkesterförening, där han efterträdde sin kollega och vän Stenhammar. På grund av sitt bristande kunnande som dirigent blev han dock inte långvarig på posten utan fick sluta redan 1925.
Tillsammans med Kurt Atterberg, Natanael Berg och Oskar Lindberg utgjorde Rangström en tonsättargruppering som gick under namnet Spillran.
Rangström hade från 1935 ett sommarhus på Törnsholmen invid Gräsmarö i Gryts skärgård, och är begravd på kyrkogården i Gryt.
Ture Rangström var son till läderhandlaren Johan "John" Rangström och Charlotta, född Andersson. Han hade två systrar, Herta och Ingrid. Den sistnämnda blev mor till författaren Lars Gyllensten.
Han gifte sig 1908 med Elisabeth "Lisa", född Hollender (1882–1968), och skilde sig från henne 1926. De fick två barn, dottern Villemo (1910–2007) och sonen Dag (1917–89), som blev far till dramatikern Ture Rangström (född 1944). Åren 1927–37 var han omgift med Omon, född Richter (1894–1984), som tidigare varit gift med hans kollega och vän Knut Håkanson. Efter den andra skilsmässan sammanbodde Rangström med Elsa Nodermann (1911–96)."
