La arquitectura sueca I: desde la prehistoria hasta el Renacimiento

La arquitectura sueca representa la arquitectura que se ha realizado en Suecia como fenómeno cultural. Las influencias de dicha arquitectura se han tomado de diferentes lugares extranjeros. Anteriormente a los siglos XVII y XVIII llegaron influencias debido a los viajes que a Suecia realizaban los arquitectos extranjeros. Más adelante, los arquitectos suecos encontraron su inspiración en la arquitectura europea y hasta el siglo XX incluso de Estados Unidos. Las tendencias extranjeras se han ido asentando históricamente debido a que todas las que han llegado a Suecia se han ido adaptando a los gustos y tradiciones suecos. Así el neoclasicismo se convirtió en estilo gustaviano, el estilo imperio se asuecó dando lugar al estilo Karl Johan, el clasicismo de 1920 (tjugotalsklassicism) con el art déco dió lugar en Suecia a una corriente arquitectónica propia, llamada clasicismo nórdico que en ocasiones se denomina Swedish grace o Swedish modern, y al modernismo y el funcionalismo o funkis.

 

Biblioteca municipal de Estocolmo (clasicismo nórdico y funcionalismo).

Imagen: Andreas Ribbefjord.

Prehistoria. 

Las construcciones y monumentos comenzaron a levantarse en Suecia en la Edad de Piedra. De esas antiguas edificaciones quedan sin embargo escasos restos: las casas corrientes y cabañas de madera no han podido sobrevivir hasta nuestros días. Un vestigio de construcción de la Edad de Bronce dotado de un peculiar diseño industrial es Kiviksgraven. Cuanto más adelante se avanza en la historia, más se puede hablar de arquitectura sueca. Desde finales de la Edad del Hierro (Era de Vendel y Época vikinga) se empieza a ver el aspecto de las edificaciones. Durante esta época muchas construcciones se caracterizan con el llamado Estilo Animal Nórdico (Nordisk djurornamentik).

Estilo Animal Nórdico

Edad Media.

La Edad Media sueca se considera que transcurre entre los años 1000 y 1520, es decir, desde el reinado de Erik Segersälls hasta el dominio de Gustav Vasa. En el inicio se construían todas las edificaciones de madera, tanto en las ciudades como en el campo. Hacia el año 1000 comenzaron a construirse iglesias y monasterios de estilo románico en piedra trabajada. Ejemplos de esas construcciones se pueden, o podían, encontrar en Lund,  Husaby, Sigtuna y Alvastra. En el campo, las iglesias se utilizaban incluso como defensa.

En la mitad del gótico se incrementó el uso del ladrillo en la construcción. Por ejemplo se edificaron con ladrillo las catedrales de Uppsala, Västerås y Strängnäs, mientras que las catedrales de Skara y Linköping, se realizaron con piedra caliza.

De las aproximadamente 4000 iglesias que hay actualmente en Suecia, 1500 se construyeron durante la Edad Media. No queda casi ninguna otra construcción profana de esa época. Existen únicamente unas pocas edificaciones en Stockholm, Lund y Visby, así como cierto número de ruinas que se conservan de edificaciones construidas antes de la época de Gustav Vasa. Una excepción la constituye la muralla de Visby que se sitúa como una de las murallas mejor conservadas de Europa. Incluso la red de calles de algunas ciudades se desarrolló durante la Edad Media.

Catedral de Husaby.

Imagen: Wigulf

Renacimiento.

Con el dominio de Gustav Vasa y el inicio de la reforma luterana cambió drásticamente la situación. Se detuvo casi completamente la construcción de iglesias y edificios aristocráticos. En su lugar empezaron a construirse magníficos vasaslotten (castillos construidos por Gustav Vasa o alguno de sus hijos) que se edificaron en ubicaciones estratégicas con objeto de controlar las tierras o funcionar como alojamientos de la corte real a lo largo de sus viajes. Los castillos de Gripsholms, Kalmar y Vadstena son imponentes con sus muros macizos y con un estilo renacentista impregnado de elementos medievales.

Castillo de Kalmar.

Imagen: Väsk

Fuente: sv.wikipedia.org

"Svensk arkitektur

Svensk arkitektur beskriver arkitekturen i Sverige som kulturellt fenomen. Influenserna för den svenska arkitekturen har på olika sätt hämtats utifrån. Under 1600- och 1700-talen kom influenserna med tillresta utländska arkitekter. Senare har svenska arkitekter hämtat sin inspiration från Europa och under 1900-talet även från USA. Utländska trender har historiskt sett därför alltid kommit senare till Sverige och har där anpassats till svensk smak och tradition. Så blev neoklassicism till svenskt gustaviansk stil, empir försvenskades till Karl Johansstil, 1920-talsklassicism med art déco blev i Sverige till den egna stilriktningen nordisk klassicism som ibland kallas Swedish grace eller Swedish modern, och modernismen, eller funktionalismen till funkis.

Förhistorien

Byggnader och monument har skapats i Sverige i sedan stenåldern. Av så gamla byggnadsverk finns dock ytterst få kvar, de vanliga husen och hyddorna byggdes i trä och har inte överlevt till vår tid. Ett återfunnet byggnadsverk från bronsåldern med särpräglad formgivning är Kiviksgraven. Ju längre man rör sig framåt i historien, desto mer går att säga om arkitekturen. Från den sena järnåldern - vendeltid och vikingatid - vet man mer om hur husen såg ut. Under denna tid präglades många byggnader av nordisk djurornamentik.

Medeltiden

Den svenska medeltiden beräknas ha pågått från omkring år 1000 till 1520-talet, det vill säga från Erik Segersälls regeringstid till Gustav Vasas maktövertagande. I början uppfördes alla byggnader i städerna och på landet av trä. På 1000-talet började man bygga kyrkor och kloster i romansk stil av grovt bearbetade stenar. Exempel på dessa finns eller fanns i Lund, Husaby, Sigtuna och Alvastra. På landet användes kyrkorna även som försvarsanläggningar.
I och med gotiken ökade tegelanvändningen för byggnader i Sverige. Till exempel byggdes domkyrkorna i Uppsala, Västerås och Strängnäs i tegel, medan domkyrkorna i Skara och Linköping uppfördes i kalksten.
Av de omkring 4 000 kyrkobyggnader som idag finns i Sverige byggdes cirka 1 500 under medeltiden. Det finns nästan inga andra profana byggnader kvar från denna tid. Det är enbart några få hus i Stockholm, Lund och Visby, samt ett antal ruiner, som finns bevarade av de byggnader som byggdes före Gustav Vasas tid. Ett undantag är ringmuren i Visby som är en av de bäst bevarande ringmurarna i Europa. Även gatunätet i några städer utformades under medeltiden.

Renässansen

I och med Gustav Vasas maktövertagande och den lutherska reformationens inledande förändrades förhållandena drastiskt. Man slutade nästan helt upp med att uppföra kyrkor och byggnader för aristokratin. Vid denna tidpunkt började man dock uppföra de magnifika vasaslotten; de uppfördes vid strategiska positioner för att kontrollera landet och fungera som övernattningsställen för det kungliga hovet när det var på resa. Gripsholms slott, Kalmar slott och Vadstena slott är imponerande med sina massiva slottsväggar och sin blandning av medeltida element med renässansarkitektur."

Las albóndigas suecas: historia y receta.

Las albóndigas suecas son pequeñas bolas de picadillo de carne o carne amasada, pudiendo ser ésta de vacuno, cerdo y/o caza, por ejemplo. A menudo incorporan cebolla que se ralla sobre la masa de carne. Se condimenta con sal, pimienta y en ocasiones, canela. Las albóndigas se fríen en una sartén, con la cantidad necesaria de manteca caliente, y se van removiendo hasta que cogen color. Si se trata de una gran cantidad de albóndigas, éstas pueden ser cocinadas en una cazuela al horno, que es más cómodo y reduce además la formación de olores en la cocina. La cazuela debe entonces removerse una y otra vez.

Una forma tradicional sueca de servir las albóndigas es acompañadas de patatas (o puré de patatas), brunsås (salsa hecha con jugo de carne, caldo y especias), pepinillo en vinagre y mermelada de arándano rojo. Las albóndigas suecas pueden incluso acompañarse de espaguetis o macarrones y también pueden usarse como relleno para bocadillos o tostadas, sirviéndose a menudo éstos con ensalada de remolacha.

Las albóndigas de carne existen de una u otra manera en muchos países. Las albóndigas se introdujeron en el siglo XVIII, junto con el café y el repollo relleno, después de que Carlos XII regresara del Imperio Otomano. Kajsa Warg recogió en su libro de cocina sueca Hielpreda i hushållningen för unga fruentimmer unas albóndigas hechas con carne fresca (ternera aunque también se dice que son apropiados la oveja y el buey), pan rallado y huevo. Se condimenta con sal, pimienta y nuez moscada.

 

Imagen: Holger.Ellgaard

El libro de cocina tradicional Husmanskost recoge que las albóndigas, que deben ser de carne de ternera o buey, se condimentan con pimienta, jengibre y nuez moscada. En la mayoría de los libros de cocina escritos hasta principios del siglo XX aparece que las albóndigas de carne no contienen cebolla. El Gran Libro de Cocina de 1944 (Stora kokboken) recoge también una gran cantidad de recetas diferentes de albóndigas de carne, la mayoría elaboradas con carne picada de buey, de ternera e incluso de jamón.

Existen varias variantes de albóndigas de carne conteniendo también cebolla, tanto blanca como roja, pimienta blanca, pimentón, puré de tomate y nata o leche.

En los siglos XVIII y XIX era, sin embargo, más conocida la variante cocida de las albóndigas suecas.

Receta de albóndigas suecas

La siguiente receta básica puede usarse con todas las variaciones (la necesidad de añadirle huevo aún no está realmente comprobada).

Ingredientes para 4 comensales:
1/2 Kilo de carne picada
1 huevo
0,5 dl de pan rallado
2 cucharadas de cebolla bien picada
2 ó 3 dl de una mezcla de agua y leche o nata
Sal y pimienta

Elaboración:
Mezclar en un cuenco el pan rallado con el líquido formado por el agua y la leche. Dejar que el pan se hinche durante unos 10 minutos.
Añadir al cuenco la carne, el huevo, la sal y la pimienta.
Formar albóndigas redondas con las manos. Se despegan fácilmente de las manos si antes nos las lavamos con agua fría.
Freir las albóndigas a fuego medio.

Consejos:
Se puede sustituir el pan rallado por copos de avena.
Si se desea que sepa un poco a caza, se puede tomar la mitad de carne de alce y la otra mitad de vacuno.
Las albóndigas pueden también cocinarse en la sangre de cerdo seca, pero entonces se denominan paltbullar.

Servicio:
Las albóndigas se suelen servir con patatas o puré de patatas, brunsås, arándanos rojos en conserva y una ensalada sencilla.

Fuente: sv.wikipedia.org


"Köttbullar är små bollar av köttfärs, blandfärs eller fläskfärs, det vill säga malet kött av exempelvis nöt, gris, lamm och/eller vilt. Smeten drygas vanligtvis ut med ägg och mjölk, ströbröd, potatismjöl eller havregryn. Ofta ingår lök, vilken man river ner i smeten. Kryddningen kan bestå av salt, kryddpeppar och ibland kanel. Bullarna steks i matfett i lagom het stekpanna och vänds successivt för att få färg runt om. Större mängd köttbullar kan stekas i ugnens långpanna, vilket är bekvämare och minskar osutvecklingen i köket. Pannan bör därvid skakas en och annan gång.

Ett traditionellt svenskt sätt att servera köttbullar är tillsammans med potatis (eller potatismos), brunsås, ättiksgurka och lingonsylt. Köttbullar kan även serveras tillsammans med spaghetti eller makaroner och dessutom användas som smörgåspålägg, och då ofta tillsammans med rödbetssallad.

Köttbullar förekommer i olika former i många länder. Köttbullen introducerades på 1700-talet[källa behövs], tillsammans med kaffe och kåldolmar, efter Karl XII:s återkomst från Osmanska riket. Kajsa Warg upptar i sin Hielpreda i hushållningen för unga fruentimmer, köttbullar av kackat kött (kalv, men även får- eller oxkött sägs fungera), rivet bröd och ägg. De kryddas med peppar, salt och muskot. I Husmanskost sägs köttbullarna, som skall vara av ox- eller kalvkött, vara kryddade med peppar, ingefära och muskot.

Köttbullar innehåller ännu i början av 1900-talet i de flesta kokböcker inte lök. Stora kokboken 1944 tar med en mängd olika recept för köttbullar. De flesta med ox- eller kalvfärs, men även för skinkfärs. Här finns flera varianter med köttbullar innehållande såväl gul som rödlök, vitpeppar, paprikapulver, tomatpuré och grädde eller mjölk.

På 1700- och 1800-talen var dock frikadeller vanligare än köttbullar.

Recept:


Följande grundrecept kan användas till alla variationer (nödvändigheten i ägget är ännu inte helt bevisad).

Ingredienser
4 portioner
0,5 kg blandfärs eller annan köttfärs
1 ägg
0,5 dl skorpmjöl
2 msk finhackad lök (lite vitlök=gott)
2 - 3 dl vätska: vatten, mjölk eller grädde
salt, peppar

Tillagning
Blanda samman vätskan och skorpmjölet i bunke, låt skorpmjölet svälla i ca 10 minuter.
Blanda ner färsen, ägget, salt och peppar i bunken.
Rulla runda köttbullar. Det går lättast om man sköljer händerna i kallt vatten innan.
Stek köttbullarna på medelvärme.

Tips
skorpmjölet kan ersättas med havregryn.
Vill man ha lite vilt i smaken så kan man ta hälften älgfärs och hälften nötfärs.
Köttbullar går även att göra på torkat grisblod, men kallas då paltbullar.

Servering
Servera gärna köttbullarna med potatis eller potatismos, brunsås, rårörda lingon och en enkel sallad."

El urbanismo en Gotemburgo I: Planes Urbanísticos

Cuando Gustav Adolf  II eligió el emplazamiento para la nueva Gotemburgo, que había decidido fundar mucho antes de que Suecia recuperara la fortaleza de Alvsborg, sus ojos cayeron en las húmedas, cenagosas praderas entre las duras montañas junto a la desembocadura del río Göta. Vio cómo uno de sus guardias chapoteaba por doquier en el fango entre las matas y preguntó por tanto a sus compañeros si aquello no estaba demasiado empapado. Uno de éstos, Johan Pedersson Schultz (llamado Johan Adler Salvius antes de su nombramiento como caballero) que había estudiado Arte Urbano en Holanda, cuentan que dijo: "No lo creo en absoluto, Su Majestad, se pueden hincar cimientos y se puede drenar. Propongo que os abstengáis de cavar superficie alguna que sirva como base aquí abajo entre las montañas, y que sin embargo se añada un ancho canal recto en la pradera y quizá otro que lo cruce, que salga al otro lado de la pequeña montaña. Esto absorberá el agua y para los barcos será también bueno. Asimismo, se pueden atrancar las bocas de los canales por la noche y en tiempos de guerra". El plan para Gotemburgo fue redactado por Salvius, después del modelo holandés de calles ortogonales y canales.

Imagen: Holger.Ellgaard

El Plan Urbanístico más antiguo (desde 1619-1620) fue diseñado en base a los principios regulatorios de los holandeses o castra romana (campamentos romanos) que habían sido aplicados incluso en Amsterdam y Batavia - actual Yakarta - entre otras ciudades. Probablemente fue un holandés, el maestro constructor Hans Fleming ("El Largo Maestro Hans") quien junto al ingeniero Johan Schultz estableció la "cuadrícula" que sirvió de base para el primer plan urbanístico llamado "Kungl. Majt:s dessein". El dificultoso lecho rocoso gotemburgués planteó sin embargo un problema para los constructores de la ciudad, cuando el Stora Hamnkanalen (Gran Canal del Puerto) no pudo desarrollarse de forma rectilínea de oeste a este, principalmente en la base del Lilla Berget (una estribación del Kvarnberget) donde descansan entre otros la Iglesia Alemana y los Juzgados Municipales. Debido a que se deseaba que las calles peatonales transcurrieran paralelas a los canales, la red de calles se giró unos pocos grados en sentido antihorario. Una iglesia sueca debía sin embargo situarse estrictamente en dirección este - oeste, puesto que la Catedral podría parecer ubicarse torcida sobre el terreno. En el Plan Urbanístico primitivo de 1619 Fleming había esbozado el Canal del Puerto en torno a Kvarnberget con la parte norte de su desembocadura junto al actual Lilla Bommen y con su parte noroeste junto a la actual desembocadura del Stora Hamnkanalen. La razón era que de esta forma el puerto se mantendría libre de hielo y expulsaría el agua hacia la orilla a través del Río Göta. Importantes trabajos de excavación se ejecutaron entre principios y finales de 1619, pero el Plan fue abandonado cuando en las estribaciones de Kvarnberget se alcanzaron los 4 - 5 metros de profundidad. El resultado de las excavaciones fueron "fosa" o "lodo", una extensa área de aproximadamente 150 x 90 metros, que se extendía desde la Iglesia Alemana hasta cerca de Nedre Kvarnbergsgatan (donde se localizó la primera funeraria de la ciudad 1624–1644). Sólo al final de la década de 1630 volvieron a surgir los lodos, aunque durante muchos años continuó habiendo problemas para los constructores.

Las partes más cenagosas del actual foso estaban en una zona delimitada por el Gullbergsvass, recto al sur hacia Drottningtorget, luego al oeste y hacia Lilla Torget y finalmente al norte hacia Gullbergsvass. Todo era terreno cenagoso desde Lilla Otterhällan (actual Kungshöjd) en línea recta hasta Gullbergsvass y la zona sudeste. El único terreno que se consideró firme constituyó entonces la avenida que conectaba Lilla- y Stora Otterhällan con Kvarnberget y el monte Lilla Berget.

El método holandés - cavar canales paralelos a la red de calles - supuso en Gotemburgo la excavación de terrenos, el relleno de los huecos, y la formación de diques y muelles portuarios en el interior de las murallas de la fortaleza.

El primero de los terrenos planificados (junto a la parte sur de Vallgatan, al oeste de Kungsporten), el Nº 1 de la 1ª Raíz del Kvarteret Idogheten se edificó en 1637. En el contexto del Plan Urbanístico durante la década de 1650, se llevaron a cabo mediciones en la extensión interior a las murallas de la fortaleza. Se midió el perímetro de la ciudad entonces en 7000 cúbitos (aproximadamente 4,1 kilómetros), siendo su longitud este oeste de 1758 cúbitos (unos 1040 metros) y su longitud de de sur a norte 1080 cúbitos (unos 640 metros).

El primer concurso de planes urbanísticos de Suecia se publicó en diciembre de 1861 y se aplicó en un ensanche de la ciudad, en una zona exterior a la muralla de Gotemburgo: los actuales distritos de Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden y Haga. En el plazo del concurso se presentaron 23 propuestas. No se repartió primer premio, si bien las dos mejores propuestas se dividieron el segundo premio. Una propuesta fue presentada por los capitanes del Cuerpo de Construcción Civil Josef Richert y Gustaf Nerman. Otra propuesta del ingeniero J. Damm fue también premiada. Un comité permanente formado por Edvard Melin, C. G. Prytz y August Kobb reunió las propuestas premiadas en un nuevo plan, el cuál se aprobó en 1864 y por Kungl. Maj:t en 1866. El eje principal se formó en Kungsportsavenyn, y el eje este oeste de árboles plantados en Vasagatan y Nya Allén. A final del siglo XVII, Gotemburgo se había desarrollado repecto al plan de 1861. Vasastaden, la manzana alrededor de Kungsportsavenyn e incluso los distritos del este estaban urbanizados. Ahora se hacía necesario un nuevo plan urbanístico que comprendiera la prolongación de Kungsportsavenyns hacia el sur, la zona este de Heden hacia Fattighusån y Mölndalsån, y que pudiera determinar las líneas generales para el desarrollo de Landala y Johanneberg. En abril de 1901, se anunciaba un concurso internacional de planeamiento urbanístico y en noviembre del mismo año se habían entregado 32 propuestas, 19 de las cuáles eran extranjeras. La propuesta ganadora fue redactada por  Per Hallman y Fredrik Sundbärg. El segundo premio fue para  Nils Gellerstedt y Torben Grut.

Fuente: sv.wikipedia.org


"När Gustav II Adolf valde platsen för det nya Göteborg, som han långt innan Sverige återfick Älvsborgs fästning hade bestämt sig för att grunda, föll hans ögon på den fuktiga, sanka strandängen mellan bergsknallarna vid Göta älvs mynning. Han såg hur en av hans drabanter klafsade omkring i gyttjan mellan grästuvorna, och frågade därför sina följeslagare, om där inte var alldeles för blött. En av dessa, Johan Pedersson Schult (efter adlandet Johan Adler Salvius), som hade studerat stadsbyggnadskonsten i Holland, lär då ha svarat: "Det tror jag inte alls, Eders Majestät. Man kan påla, och man kan dränera. Jag föreslår, att man avstår från att gräva någon utvidgad hamnbassäng här nere mellan bergen och i stället lägger en bred kanal rakt in över gräset och kanske en tvärkanal, som går ut på andra sidan det lilla berget. Det suger upp vattnet och båtarna ligger minst lika bra. Så kan man bomma för kanalmynningarna också, nattetid och i krig." Planen för Göteborg gjordes av Salvius, efter holländskt mönster med snörräta gator och kanaler.

De tidigaste stadsplanerna, från 1619 och 1620, var utformade av holländarna enligt regularitetens princip eller castra romana (det romerska härlägret), vilket man även tillämpat i Amsterdam och i Batavia – nuvarande Djakarta – med flera städer. Troligen var det holländaren, överbyggmästaren Hans Fleming ("Långe mäster Hans") som tillsammans med ingenjören Johan Schultz upprättade den "rutnätsplan" som låg till grund för den första stadsplanen, kallad "Kungl. Majt:s dessein".  Den besvärliga göteborgska berggrunden blev dock ett problem för stadsbyggarna, då Stora Hamnkanalen inte kunde dras rakt från öster till väster, främst på grund av Lilla berget (en utlöpare, bergsrevel från Kvarnberget) som bland andra Tyska kyrkan och Rådhuset vilar på. Eftersom man önskade att de öst-västligt gående gatorna skulle vara parallella med kanalen, vreds gatunätet några grader motsols. En svensk kyrka måste dock ligga strikt i öst-västlig riktning, varför Domkyrkan idag till synes ligger snett på tomten. I den ursprungliga stadsplanen från 1619 hade Fleming skissat på en hamnkanal kring Kvarnberget, med sin norra mynning vid nuvarande Lilla Bommen och sin utgång i nordväst vid nuvarande Stora Hamnkanalens mynning. Meningen var att hamnen på detta sätt skulle hållas isfri samt spolas ren genom Göta älvs genomströmning. Omfattande grävningsarbeten utfördes med start i slutet av 1619, men planerna fick överges då utlöparna från Kvarnberget kom i dagen redan på 4-5 meters djup. Resultatet av grävningarna blev "gropen" eller "pölen", ett cirka 150×90 meter stort område, som sträckte sig från Tyska kyrkan och uppemot Nedre Kvarnbergsgatan (där stadens första begravningsplats var lokaliserad 1624–1644). Först i slutet av 1630-talet lades gropen igen, men fortsatte att ställa till problem för husbyggare under många år.

De mest sanka delarna inom nuvarande vallgraven fanns i ett område som avgränsades av Gullbergsvass, rakt söderut över Drottningtorget, därefter västerut och fram till Lilla Torget samt norrut mot Gullbergsvass. Träskartad mark var allt från Lilla Otterhällan (nuvarande Kungshöjd) i en rak linje till Gullbergsvass och sydost därom. Den enda marken som betraktades som fast, var då stråket som förband Lilla- och Stora Otterhällan med Kvarnberget och bergsreveln Lilla Berget.

Den holländska metoden – att gräva kanaler parallellt med gatumönstret – syftade i Göteborg till att dränera terrängen, få fyllnadsjord till tomtbildningar samt att skapa hamnareal och kajlängder (lastagier) innanför fästningsgördeln.

Den allra första tomten i planlagt område (vid Vallgatans södra sida, väster om Kungsporten), Nr 1 i Första roten i Kvarteret Idogheten bebyggdes 1637. I samband med stadsplaneringen under 1650-talet gjordes omfattande mätningar av Göteborg innanför Vallgraven. Stadens omkrets uppmättes då till 7 000 alnar (cirka 4,1 kilometer), dess längd i öst-/västlig riktning var 1 758 alnar (cirka 1 040 meter) och dess längd i syd-/nordlig riktning var 1 080 alnar (cirka 640 meter).

Sveriges första stadsplanetävling utlystes i december 1861 och gällde en utvidgning av staden, med områdena utanför Göteborgs vallgrav, de nuvarande stadsdelarna Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga. Vid tävlingstidens utgång var 23 förslag inlämnade. Inget förstapris delades ut, utan de två bästa förslagen fick dela på andrapriset. Förslagen var inlämnade av kaptenerna vid Väg- och vattenbyggnadscorpsen Josef Richert och Gustaf Nerman. Ett förslag av ingenjören J. Damm belönades också. En kommitté bestående av Edvard Melin, C. G. Prytz och August Kobb sammanställde de belönade förslagen till ett nytt planförslag, vilket godkändes av Göteborgs stadsfullmäktige 1864 och av Kungl. Maj:t 1866. Huvudaxeln bildades av Kungsportsavenyn, och den väst-östliga axeln av den trädplanterade Vasagatan och Nya Allén. Vid sekelskiftet 1900 var Göteborg utbyggt enligt planen från tävlingen 1861. Vasastaden, kvarteren kring Kungsportsavenyn och även stadsdelarna öster därom var i stort bebyggda. Nu behövdes en ny stadsplan som omfattade Kungsportsavenyns avslutning i söder, området öster om Heden mot Fattighusån och Mölndalsån samt vilken skulle ange riktlinjer för Landala och Johanneberg skulle bebyggas. I april 1901 utlystes en internationell stadsplanetävling och i november samma år hade 32 förslag lämnats in, varav 19 var utländska. Det vinnande förslaget var upprättat av Per Hallman och Fredrik Sundbärg. Andra pris gick till Nils Gellerstedt och Torben Grut."