Imagen: Holger.Ellgaard
El Plan Urbanístico más antiguo (desde 1619-1620) fue diseñado en base a los principios regulatorios de los holandeses o castra romana (campamentos romanos) que habían sido aplicados incluso en Amsterdam y Batavia - actual Yakarta - entre otras ciudades. Probablemente fue un holandés, el maestro constructor Hans Fleming ("El Largo Maestro Hans") quien junto al ingeniero Johan Schultz estableció la "cuadrícula" que sirvió de base para el primer plan urbanístico llamado "Kungl. Majt:s dessein". El dificultoso lecho rocoso gotemburgués planteó sin embargo un problema para los constructores de la ciudad, cuando el Stora Hamnkanalen (Gran Canal del Puerto) no pudo desarrollarse de forma rectilínea de oeste a este, principalmente en la base del Lilla Berget (una estribación del Kvarnberget) donde descansan entre otros la Iglesia Alemana y los Juzgados Municipales. Debido a que se deseaba que las calles peatonales transcurrieran paralelas a los canales, la red de calles se giró unos pocos grados en sentido antihorario. Una iglesia sueca debía sin embargo situarse estrictamente en dirección este - oeste, puesto que la Catedral podría parecer ubicarse torcida sobre el terreno. En el Plan Urbanístico primitivo de 1619 Fleming había esbozado el Canal del Puerto en torno a Kvarnberget con la parte norte de su desembocadura junto al actual Lilla Bommen y con su parte noroeste junto a la actual desembocadura del Stora Hamnkanalen. La razón era que de esta forma el puerto se mantendría libre de hielo y expulsaría el agua hacia la orilla a través del Río Göta. Importantes trabajos de excavación se ejecutaron entre principios y finales de 1619, pero el Plan fue abandonado cuando en las estribaciones de Kvarnberget se alcanzaron los 4 - 5 metros de profundidad. El resultado de las excavaciones fueron "fosa" o "lodo", una extensa área de aproximadamente 150 x 90 metros, que se extendía desde la Iglesia Alemana hasta cerca de Nedre Kvarnbergsgatan (donde se localizó la primera funeraria de la ciudad 1624–1644). Sólo al final de la década de 1630 volvieron a surgir los lodos, aunque durante muchos años continuó habiendo problemas para los constructores.
Las partes más cenagosas del actual foso estaban en una zona delimitada por el Gullbergsvass, recto al sur hacia Drottningtorget, luego al oeste y hacia Lilla Torget y finalmente al norte hacia Gullbergsvass. Todo era terreno cenagoso desde Lilla Otterhällan (actual Kungshöjd) en línea recta hasta Gullbergsvass y la zona sudeste. El único terreno que se consideró firme constituyó entonces la avenida que conectaba Lilla- y Stora Otterhällan con Kvarnberget y el monte Lilla Berget.
El método holandés - cavar canales paralelos a la red de calles - supuso en Gotemburgo la excavación de terrenos, el relleno de los huecos, y la formación de diques y muelles portuarios en el interior de las murallas de la fortaleza.
El primero de los terrenos planificados (junto a la parte sur de Vallgatan, al oeste de Kungsporten), el Nº 1 de la 1ª Raíz del Kvarteret Idogheten se edificó en 1637. En el contexto del Plan Urbanístico durante la década de 1650, se llevaron a cabo mediciones en la extensión interior a las murallas de la fortaleza. Se midió el perímetro de la ciudad entonces en 7000 cúbitos (aproximadamente 4,1 kilómetros), siendo su longitud este oeste de 1758 cúbitos (unos 1040 metros) y su longitud de de sur a norte 1080 cúbitos (unos 640 metros).
El primer concurso de planes urbanísticos de Suecia se publicó en diciembre de 1861 y se aplicó en un ensanche de la ciudad, en una zona exterior a la muralla de Gotemburgo: los actuales distritos de Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden y Haga. En el plazo del concurso se presentaron 23 propuestas. No se repartió primer premio, si bien las dos mejores propuestas se dividieron el segundo premio. Una propuesta fue presentada por los capitanes del Cuerpo de Construcción Civil Josef Richert y Gustaf Nerman. Otra propuesta del ingeniero J. Damm fue también premiada. Un comité permanente formado por Edvard Melin, C. G. Prytz y August Kobb reunió las propuestas premiadas en un nuevo plan, el cuál se aprobó en 1864 y por Kungl. Maj:t en 1866. El eje principal se formó en Kungsportsavenyn, y el eje este oeste de árboles plantados en Vasagatan y Nya Allén. A final del siglo XVII, Gotemburgo se había desarrollado repecto al plan de 1861. Vasastaden, la manzana alrededor de Kungsportsavenyn e incluso los distritos del este estaban urbanizados. Ahora se hacía necesario un nuevo plan urbanístico que comprendiera la prolongación de Kungsportsavenyns hacia el sur, la zona este de Heden hacia Fattighusån y Mölndalsån, y que pudiera determinar las líneas generales para el desarrollo de Landala y Johanneberg. En abril de 1901, se anunciaba un concurso internacional de planeamiento urbanístico y en noviembre del mismo año se habían entregado 32 propuestas, 19 de las cuáles eran extranjeras. La propuesta ganadora fue redactada por Per Hallman y Fredrik Sundbärg. El segundo premio fue para Nils Gellerstedt y Torben Grut.
Fuente: sv.wikipedia.org
"När Gustav II Adolf valde platsen för det nya Göteborg, som han långt innan Sverige återfick Älvsborgs fästning hade bestämt sig för att grunda, föll hans ögon på den fuktiga, sanka strandängen mellan bergsknallarna vid Göta älvs mynning. Han såg hur en av hans drabanter klafsade omkring i gyttjan mellan grästuvorna, och frågade därför sina följeslagare, om där inte var alldeles för blött. En av dessa, Johan Pedersson Schult (efter adlandet Johan Adler Salvius), som hade studerat stadsbyggnadskonsten i Holland, lär då ha svarat: "Det tror jag inte alls, Eders Majestät. Man kan påla, och man kan dränera. Jag föreslår, att man avstår från att gräva någon utvidgad hamnbassäng här nere mellan bergen och i stället lägger en bred kanal rakt in över gräset och kanske en tvärkanal, som går ut på andra sidan det lilla berget. Det suger upp vattnet och båtarna ligger minst lika bra. Så kan man bomma för kanalmynningarna också, nattetid och i krig." Planen för Göteborg gjordes av Salvius, efter holländskt mönster med snörräta gator och kanaler.
De tidigaste stadsplanerna, från 1619 och 1620, var utformade av holländarna enligt regularitetens princip eller castra romana (det romerska härlägret), vilket man även tillämpat i Amsterdam och i Batavia – nuvarande Djakarta – med flera städer. Troligen var det holländaren, överbyggmästaren Hans Fleming ("Långe mäster Hans") som tillsammans med ingenjören Johan Schultz upprättade den "rutnätsplan" som låg till grund för den första stadsplanen, kallad "Kungl. Majt:s dessein". Den besvärliga göteborgska berggrunden blev dock ett problem för stadsbyggarna, då Stora Hamnkanalen inte kunde dras rakt från öster till väster, främst på grund av Lilla berget (en utlöpare, bergsrevel från Kvarnberget) som bland andra Tyska kyrkan och Rådhuset vilar på. Eftersom man önskade att de öst-västligt gående gatorna skulle vara parallella med kanalen, vreds gatunätet några grader motsols. En svensk kyrka måste dock ligga strikt i öst-västlig riktning, varför Domkyrkan idag till synes ligger snett på tomten. I den ursprungliga stadsplanen från 1619 hade Fleming skissat på en hamnkanal kring Kvarnberget, med sin norra mynning vid nuvarande Lilla Bommen och sin utgång i nordväst vid nuvarande Stora Hamnkanalens mynning. Meningen var att hamnen på detta sätt skulle hållas isfri samt spolas ren genom Göta älvs genomströmning. Omfattande grävningsarbeten utfördes med start i slutet av 1619, men planerna fick överges då utlöparna från Kvarnberget kom i dagen redan på 4-5 meters djup. Resultatet av grävningarna blev "gropen" eller "pölen", ett cirka 150×90 meter stort område, som sträckte sig från Tyska kyrkan och uppemot Nedre Kvarnbergsgatan (där stadens första begravningsplats var lokaliserad 1624–1644). Först i slutet av 1630-talet lades gropen igen, men fortsatte att ställa till problem för husbyggare under många år.
De mest sanka delarna inom nuvarande vallgraven fanns i ett område som avgränsades av Gullbergsvass, rakt söderut över Drottningtorget, därefter västerut och fram till Lilla Torget samt norrut mot Gullbergsvass. Träskartad mark var allt från Lilla Otterhällan (nuvarande Kungshöjd) i en rak linje till Gullbergsvass och sydost därom. Den enda marken som betraktades som fast, var då stråket som förband Lilla- och Stora Otterhällan med Kvarnberget och bergsreveln Lilla Berget.
Den holländska metoden – att gräva kanaler parallellt med gatumönstret – syftade i Göteborg till att dränera terrängen, få fyllnadsjord till tomtbildningar samt att skapa hamnareal och kajlängder (lastagier) innanför fästningsgördeln.
Den allra första tomten i planlagt område (vid Vallgatans södra sida, väster om Kungsporten), Nr 1 i Första roten i Kvarteret Idogheten bebyggdes 1637. I samband med stadsplaneringen under 1650-talet gjordes omfattande mätningar av Göteborg innanför Vallgraven. Stadens omkrets uppmättes då till 7 000 alnar (cirka 4,1 kilometer), dess längd i öst-/västlig riktning var 1 758 alnar (cirka 1 040 meter) och dess längd i syd-/nordlig riktning var 1 080 alnar (cirka 640 meter).
Sveriges första stadsplanetävling utlystes i december 1861 och gällde en utvidgning av staden, med områdena utanför Göteborgs vallgrav, de nuvarande stadsdelarna Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga. Vid tävlingstidens utgång var 23 förslag inlämnade. Inget förstapris delades ut, utan de två bästa förslagen fick dela på andrapriset. Förslagen var inlämnade av kaptenerna vid Väg- och vattenbyggnadscorpsen Josef Richert och Gustaf Nerman. Ett förslag av ingenjören J. Damm belönades också. En kommitté bestående av Edvard Melin, C. G. Prytz och August Kobb sammanställde de belönade förslagen till ett nytt planförslag, vilket godkändes av Göteborgs stadsfullmäktige 1864 och av Kungl. Maj:t 1866. Huvudaxeln bildades av Kungsportsavenyn, och den väst-östliga axeln av den trädplanterade Vasagatan och Nya Allén. Vid sekelskiftet 1900 var Göteborg utbyggt enligt planen från tävlingen 1861. Vasastaden, kvarteren kring Kungsportsavenyn och även stadsdelarna öster därom var i stort bebyggda. Nu behövdes en ny stadsplan som omfattade Kungsportsavenyns avslutning i söder, området öster om Heden mot Fattighusån och Mölndalsån samt vilken skulle ange riktlinjer för Landala och Johanneberg skulle bebyggas. I april 1901 utlystes en internationell stadsplanetävling och i november samma år hade 32 förslag lämnats in, varav 19 var utländska. Det vinnande förslaget var upprättat av Per Hallman och Fredrik Sundbärg. Andra pris gick till Nils Gellerstedt och Torben Grut."
No hay comentarios:
Publicar un comentario