4 de octubre: día de los Bollos de canela

El 4 de octubre es el día de los Kanelbullar (bollos de canela). Se trata de un acontecimiento anual instituido en 1999 por Kaeth Gardestedt. Ella era en ese momento responsable de proyectos en  Hembakningsrådet, históricamente una asociación de fabricantes de levadura, harina, azúcar y margarina como en adelante constituyera Dansukker. El propósito de esta celebración es remarcar la rica tradición pastelera que existe en Suecia, prestando especial atención a los ancestrales bollos de canela, así como aumentar el consumo de levadura, harina, azúcar y margarina. El día de los Bollos de canela se promociona a través de anuncios publicitarios en los restaurantes y cafeterías. Esta tradición se celebra incluso por algunos suecos en Nueva Zelanda y en muchas localidades extranjeras que están dentro de la Iglesia Sueca.

Bollo de canela

Imagen: Ranveig

Que el día de los Bollos de canela se celebre el 4 de octubre se debe a que, según su propia información, tanto Kaeth Gardestedt como el Hembakningsrådet no querían que la festividad coincidiera con otras onomásticas culinarias tradicionales como las de los semlor (bollos rellenos de almendra y crema), los kräftor (cangrejos de río) o los surströmming (arenques fermentados). En 1999, año en que se instauró el día de los Bollos de canela, el 4 de octubre coincidió con el Día Internacional del Niño y es que, según el Hembakningsrådet su intención era que "el día de los Bollos de canela fuera el día de la consideración, la atención, el cuidado y el respeto".

Fuente: sv.wikipedia.org

"Kanelbullens dag

Kanelbullens dag infaller den 4 oktober. Den är en i Sverige årlig temadag, instiftad 1999 av Kaeth Gardestedt. Hon var vid tidpunkten projektansvarig för Hembakningsrådet, historiskt en sammanslutning av jästtillverkare, mjöltillverkare, sockertillverkare och margarintillverkare som numera drivs av Dansukker. Syftet med dagen är att uppmärksamma den rika bulltraditionen som finns i Sverige, med speciellt fokus på den anrika kanelbullen, samt att öka konsumtionen av jäst, mjöl, socker och margarin. Dagen uppmärksammas genom reklamskyltar i butiker och serveringar. Kanelbullens dag förekommer även bland svenskar i Nya Zeeland och på många orter inom Svenska kyrkan i utlandet.

Att Kanelbullens dag infaller just 4 oktober beror på att Kaeth Gardestedt och Hembakningsrådet enligt egen uppgift inte ville att dagen skulle konkurrera med andra mattraditioner såsom semlor, kräftor eller surströmming. År 1999, när Kanelbullens dag lanserades, var 4 oktober dessutom internationella barndagen, och en "tanke med kanelbullens dag var att det skulle vara en omtankens dag".

La "Tentación de Jansson": historia y receta.

La "Tentación de Jansson" (Janssons frestelse) es un gratinado a base de patatas, cebollas y anchoas. Se pelan las patatas y las cebollas, se cortan las patatas en bastoncitos y las cebollas en aros finos. Se dispone todo en capas en un molde refractario y se cubre con leche y nata, horneándose a continuación. Este plato está pensado principalmente para tomarlo como refrigerio o tentempié.

Tentación de Jansson

Imagen: ICA

Ciertas fuentes atribuyen el plato al cantante de ópera Per Adolf "Pelle" Janzon (1844-1889), quien era conocido por sus invitaciones a refrigerios con cerveza, aguardiente (snaps) y gratinado de anchoas, lo que podría haber causado la denominación de ese plato como la "Tentación de Jansson". Sin embargo, el nombre del plato no comenzó a utilizarse hasta 40 años después de la muerte de Janzon.

La Academia de Gastronomía Sueca explica en su "Anuario Gastronómico 1989" que la denominación del plato se debe a una mujer de Östermalm, Elvira Stigmark (1886-1953), que en la cena servida por la cocinera Sofie Pauline Brogård, bautiza el gratinado de anchoas como "Tentación de Jansson" por la película del mismo nombre (estrenada en 1928) en la que el actor favorito de Stigmark, Edvin Adolphson, aparece como protagonista.

Si en lugar de anchoas se añade carne picada, el plato pasa a denominarse la "Tentación de Karlsson" (Karlssons frestelse). La versión vegetariana del plato, sin anchoas, se conoce como la "Tentación de Hansson" (Hanssons frestelse). Éste último también puede denominarse Svensson, en lugar de Hansson, en función de la zona en que se encuentre.

Receta de la "Tentación de Jansson"

Ingredientes para 4 personas:

• 8 - 10 patatas
• 2 cebollas grandes
• 2 latas de filetes de anchoa de 100 gr ó 15 anchoas enteras
• 3 dl de nata
• Pan rallado
• 1 -2 cucharadas de mantequilla

Elaboración:

• Precalentar el horno a 225º.
• Cortar las patatas en tiras finas.
• Laminar o picar finamente las cebollas y las anchoas.
• Untar con la mantequilla un molde de horno.
• Disponer en capas las patatas, las cebollas y las anchoas. Empezar y acabar con una capa de patatas.
• Verter encima la mitad de la nata.
• Espolvorear todo con una fina capa de pan rallado e introducir en el horno.
• Después de 30 minutos (aprox.): verter encima el resto de la nata y hornear 15 minutos más.
• Cuando la superficie está dorada y las patatas en su punto, el plato está listo.
• Cocción en horno: de 30 a 45 minutos a 225º.

Presentación:
Se sirve como un plato del bufé, especialmente en Navidad. Naturalmente también puede tomarse como tentempié. La bebida que mejor acompaña este plato es una cerveza bien fría. Se suele tomar también una copa de aguardiente (snaps).

Fuente: sv.wikipedia.com

"Janssons frestelse är en gratäng gjord på potatis, lök och ansjovis. Potatis och lök skalas, potatisen skärs till stavar och löken till tunna ringar. Allt varvas i en ugnsfast form och överöses med mjölk och grädde. Anrättningen gräddas i ugnen. Rätten är främst tänkt för vickning.

Enligt vissa källor[källa behövs] har rätten tillskrivits operasångaren Per Adolf "Pelle" Janzon, (1844-1889). Han gjorde sig känd för att bjuda på en sexa med öl, snaps och ansjovisgratäng, vilket skulle ha givit upphov till namnet Janzons frestelse på denna typ av gratäng. Dock blev rättens namn inte allmänt accepterat förrän 40 år efter Janzons död.

Svenska gastronomiska akademien har i 'Gastronomisk Kalender 1989' förklarat namnet med att en östermalmsfru, Elvira Stigmark (1886-1953), på en bjudning lät kokerskan fru Sofie Pauline Brogårde döpa ansjovisgratängen till Janssons frestelse efter en film med samma namn (filmen Janssons frestelse från 1928) där Stigmarks favoritskådespelare Edvin Adolphson hade huvudrollen.

Om man istället för ansjovis använder köttfärs kallas det Karlssons frestelse, en vegetarisk Janssons utan ansjovis kallas Hanssons frestelse. Den sistnämnda kan istället för Hanssons kallas Svenssons beroende på var i landet man befinner sig.

Ingredienser (4 personer)
8-10 potatisar
2 stora gula lökar
2 burkar ansjovisfiléer à 100 g eller 15 hela ansjovisar
3 dl grädde
ströbröd
1-2 msk smör

Tillagning
Sätt på ugnen, 225 °C
Strimla potatisen fint.
Skiva eller hacka löken och ansjovisen fint.
Smörj en ugnsäker form
Varva potatis, lök och ansjovis, börja och avsluta med potatis.
Häll över hälften av grädden.
Strö över ett tunt lager med ströbröd.
Efter ca 30 minuter: häll på resten av grädden och grädda i en kvart till.
Frestelsen är gyllenbrun och potatisen mjuk när den är klar.
Gräddas i ugn 30 - 45 minuter i 225 °C.

Servering
Serveras som en rätt vid smörgåsbord, särskilt till Jul. Fungerar naturligtvis även utmärkt som nattvickning. Bästa drycken till denna frestelse är en välkyld öl. Många tar gärna en nubbe till."

Biografía del pintor sueco Anders Zorn

Anders Leonard Zorn, nacido el 18 de febrero de 1860 en la aldea de Utmelands perteneciente a la parroquia de Mora en Dalecarlia (Dalarna), fue un artista sueco.  Está considerado como uno de los principales artistas suecos y llegó a ser incluso apreciado internacionalmente. Esto fue particularmente patente en los EEUU donde prestó sus servicios como retratista de presidentes, empresarios y miembros de la alta sociedad. El apellido Zorn proviene de su padre alemán, que conoció a su madre en una cervecería de Estocolmo donde ella trabajaba de temporada como hacían las dalecarlianas por aquel tiempo.
Las obras de Zorn se pueden encontrar, entre otros, en las colecciones del Museo Nacional de Suecia, el Museo de Arte Waldemarsudde, el Museo de Arte de Gotemburgo, el Museo de Orsay en París, así como en la Casa Blanca en Washington. Zorn está representado en la edición de sellos sueca no sólo como pintor sino también como dibujante y grabador. Uno de sus dibujos, Autorretrato de 1904, fue publicado como sello con motivo del centenario del nacimiento de Zorn en 1960. Fue caballero de la Orden Real de Vasa y de la Orden de la Estrella Polar.

Vacaciones de verano 1886

Imagen: Den fjättrade ankan

Infancia

Anders Leonard Zorn nació en la granja de los Grudd en Yvraden (Utmeland) en Mora. Su nacimiento fue el resultado de un breve romance que su madre Grudd Anna Andersdotter tuvo con el maestro cervecero alemán Leonard Zorn, nacido en Reichenberg (Baviera) el 16 de enero de 1831. Se conocieron cuando ella, con 20 años, trabajaba como lavabotellas en la Cervecería Bávara Upsala (Upsala Bayerska Bryggeri AB) en Uppsala. El padre de Anders Zorn vivió sus últimos años en Helsinki donde falleció el 26 de diciembre de 1872 (se encuentra enterrado en el antiguo cementerio de Helsinki). Anders nunca conoció a su padre a pesar de lo cuál más tarde tomó su apellido.

Debido a que la madre de Zorn estaba ocupada con su trabajo en Uppsala, Anders vivió sus primeros años en casa de sus abuelos maternos. Con ayuda de una pequeña herencia de su padre pudo a la edad de 12 años mudarse a Enköping a estudiar en un liceo. Allí consiguió aprender a hablar el sueco oficial ya que por aquellos entonces en Mora sólo se hablaba el moramål (dialecto de Mora). Recibió incluso sus primeras clases de dibujo y los profesores descubrieron pronto el talento artístico del joven Zorn. Los bocetos representando a un compañero de clase, sus pinturas de Enköping así como sus xilografías de personas y caballos se pueden encontrar aún hoy en el Museo de Las Colecciones de Zorn en Mora.

Estudios

En el año 1875 comenzó Zorn sus estudios en la Real Academia Sueca de las Artes. Esto fue posible gracias a la herencia de su padre así como a una pequeña suma de dinero procedente de la oficina en Estocolmo de la compañía cervecera alemana.

Zorn trabajó al principio la madera para pasar pronto a la pintura. En una exposición celebrada en 1880 mostró su acuarela "El luto" (I sorg) que recibió una gran atención por parte del círculo artístico. Anders demostró asimismo una gran habilidad en el retrato y consiguió una cantidad considerable de encargos procedentes de ricas familias suecas. A través de uno de esos encargos conoció a la que sería su esposa, Emma Lamm.

Vida y obra

Zorn viajó mucho después del año 1881, principalmente a Inglaterra y España. Su inspiración en los viajes se basó entre otras en las creaciones de su ejemplo a seguir, Egron Lundgren. Estudió entre otros los movimientos y reflejos de la superficie del agua. En Madrid en 1883 creó su obra "Ninfa del amor" (Kärleksnymf) que le otorgó un lugar entre los más grandes pintores del mundo. Incluso aquí consiguió Zorn importantes encargos de entre otras la burguesía española y portuguesa, lo que mejoró su situación financiera.

Después de su regreso a Suecia contrajo matrimonio civil el 16 de octubre de 1885 con Emma Amalia Lamm, nacida en 1860 y que fallecería en 1942. Se establecieron en Lisselby, cerca de Mora. Durante su luna de miel por Hungría y Turquía contrajo Zorn la fiebre tifoidea y tardó los siguientes tres meses en recuperarse para poder continuar el viaje.

Anders y Emma Zorn en torno a 1885

Imagen: Holger.Ellgaard

Incluso durante el año siguiente realizó Zorn viajes a España, el Norte de África e Inglaterra. En 1893 viajó por los Estados Unidos para pintar retratos de importantes personajes de la política y las finanzas. Llegó a ser muy famoso el retrato de Grover Cleveland. Poco a poco llegó Zorn a pintar los retratos de los últimos presidentes Theodore Roosevelt (1905) y William Taft (1911). 

El verano de 1897 viajó Zorn a Rusia donde fue muy bien acogido. Residió tanto en San Petersburgo como en Moscú, donde se hizo una especial amistad con los artistas Ilja Repin y Konstantin Korovin, en cuya casa vivió principalmente.

De vuelta en Suecia pintó fundamentalmente cuadros que representaban paisajes y realizó incluso una serie completa de estudios de desnudos. Modeló entre otras, esculturas como "Ninfa y fauno" (Nymf och Faun), "Baño matutino" (Morgonbad) así como una estatua de Gustav Vasa.

Anders Zorn murió en el hospital de Mora el 22 de agosto de 1920 a la una de la tarde a la edad de 60 años. La causa de la muerte fue septicemia en el vientre. Está enterrado en el antiguo cementerio de Mora. Se calcula que el valor de su legado asciende a seis millones de dólares americanos, que donó a través de su testamento al Estado de Suecia para la construcción de un Museo. La casa de Zorn y Emma, la granja Zorn (Zorngård), se abrió después de la muerte de Emma, en 1942, y forma parte del Museo de Las Colecciones de Zorn (Zornsamlingarna).

Fuente: sv.wikipedia.org

"Anders Leonard Zorn, född 18 februari 1860 i Utmelands by i Mora socken i Dalarna, död 22 augusti 1920 i Mora i Dalarna, var en svensk konstnär. Han betraktas som en av de främsta svenska konstnärerna och blev även uppskattad internationellt. Detta gäller inte minst i USA, där han anlitades som porträttmålare av presidenter, företagsledare och folk i societeten. Namnet Zorn kommer från hans tyska far som träffade Zorns mor på ett bryggeri i Stockholm, där hon säsongsarbetade som flera dalkullor gjorde vid den tiden.

Zorns verk finns bland annat i samlingarna på Nationalmuseum, Waldemarsudde, Göteborgs konstmuseum, Musée d'Orsay, Paris samt i Vita huset i Washington D.C., USA. Han finns representerad i den svenska frimärksutgivningen som såväl målare, tecknare som etsare. En etsning, Självporträtt från 1904, utgavs som frimärke i samband med hundraårsdagen av Zorns födelse 1960. Han var riddare av Vasaorden och av Nordstjärneorden.

Barndom

Anders Leonard Zorn föddes på Grudd-gården i Yvraden, Utmeland i Mora. Han var ett resultat av den korta romans som hans mamma Grudd Anna Andersdotter hade med den tyske bryggmästaren Leonard Zorn, född i Reichenberg, Bayern 16 januari 1831. Denne träffade hon när hon som 20-åring arbetade som buteljsköljerska på von Düben & Co:s bryggeri i Uppsala. Anders Zorns far levde sina sista år i Helsingfors, där han avled den 26 december 1872 (ligger begravd på Helsingfors Gamla Kyrkogård). Zorn träffade aldrig fadern men tog trots det senare faderns namn.

På grund av att Zorns mor var upptagen med sitt arbete i Uppsala, levde han de första åren hos sina morföräldrar. Han kunde med hjälp av ett litet arv ifrån faderns död ta sig till Enköping tolv år gammal och studera vid ett läroverk där. Där fick han lära sig tala rikssvenska, eftersom man i Mora på den tiden bara pratade moramål. Han fick även sina första lektioner i teckning och lärarna upptäckte snart den unge Zorns konstnärliga talang. Zorns skisser av klasskamrater, målningar av Enköping samt träsnitt av människor och hästar finns än idag i Zornsamlingarna i Mora.

Studium

År 1875 påbörjade Zorn sina studier vid Kungliga Akademien för de fria konsterna i Stockholm. Detta blev möjligt tack vare arvet efter hans far samt en mindre summa pengar från det tyska bryggerisällskapet i Stockholm.

Zorn arbetade först i trä men övergick snart till måleri. Under en utställning 1880 visade han akvarellmålningen I sorg som fick stor uppmärksamhet i konstnärliga kretsar. Anders visade också stor skicklighet i porträttmålning och fick en mängd uppdrag av rika svenska familjer. Under ett av dessa uppdrag träffade han sin blivande hustru Emma Lamm.

Liv och verk

Zorn reste mycket efter 1881, huvudsakligen till England och Spanien. Inspirationen till resorna grundade sig bland annat på målningar som hans förebild Egron Lundgren skapat. Han studerade bland annat rörelser och speglingar på vattenytan. I Madrid skapade han 1883 sitt verk Kärleksnymf som gav honom en plats bland världens stora konstnärer. Även här fick Zorn större uppdrag, av bland annat spanska och portugisiska adelsmän, vilket förbättrade hans finansiella läge.

Efter återkomsten till Sverige gifte han sig borgerligt den 16 oktober 1885 med Emma Amalia Lamm, född 1860 i Stockholm, död 1942. De bosatte sig i Lisselby nära Mora. Under smekmånaden i Ungern och Turkiet insjuknade Zorn i tyfoidfeber och först efter tre månader var han tillräckligt återställd för att kunna fortsätta resan.

Även under senare år gjorde Zorn flera resor till Spanien, Nordafrika och England. 1893 reste Zorn över till USA för att måla porträtt av större politiker och ekonomipersonligheter. Mycket känt blev porträttet av presidenten Grover Cleveland. Zorn kom så småningom även att måla av de senare presidenterna Theodore Roosevelt (1905) och William Taft (1911).

Sommaren 1897 reste Zorn till Ryssland, där han blev mycket väl mottagen. Han vistades i S:t Petersburg och Moskva, där han blev särskilt god vän med konstnärerna Ilja Repin och Konstatin Korovin hos vilken han mestadels bodde.

Tillbaka i Sverige skapade han mestadels tavlor föreställande landskapsmålningar och han gjorde även en hel del nakenstudier. Han modellerade bland annat skulpturer som Nymf och Faun, Morgonbad samt en staty av Gustav Vasa.

Anders Zorn dog på Mora lasarett, den 22 augusti 1920 kl.13.00, 60 år gammal. Dödsorsaken var blodförgiftning i buken.[5] Han är begravd på gamla kyrkogården i Mora. Hans arv som uppskattades till ett värde av sex miljoner US-dollar[källa behövs], överlämnades genom hans testamente till svenska staten för att instifta ett museum. Hans och makan Emmas hem Zorngården blev efter Emma Zorns död 1942 ett museum och ingår i Zornsamlingarna."

La arquitectura sueca I: desde la prehistoria hasta el Renacimiento

La arquitectura sueca representa la arquitectura que se ha realizado en Suecia como fenómeno cultural. Las influencias de dicha arquitectura se han tomado de diferentes lugares extranjeros. Anteriormente a los siglos XVII y XVIII llegaron influencias debido a los viajes que a Suecia realizaban los arquitectos extranjeros. Más adelante, los arquitectos suecos encontraron su inspiración en la arquitectura europea y hasta el siglo XX incluso de Estados Unidos. Las tendencias extranjeras se han ido asentando históricamente debido a que todas las que han llegado a Suecia se han ido adaptando a los gustos y tradiciones suecos. Así el neoclasicismo se convirtió en estilo gustaviano, el estilo imperio se asuecó dando lugar al estilo Karl Johan, el clasicismo de 1920 (tjugotalsklassicism) con el art déco dió lugar en Suecia a una corriente arquitectónica propia, llamada clasicismo nórdico que en ocasiones se denomina Swedish grace o Swedish modern, y al modernismo y el funcionalismo o funkis.

 

Biblioteca municipal de Estocolmo (clasicismo nórdico y funcionalismo).

Imagen: Andreas Ribbefjord.

Prehistoria. 

Las construcciones y monumentos comenzaron a levantarse en Suecia en la Edad de Piedra. De esas antiguas edificaciones quedan sin embargo escasos restos: las casas corrientes y cabañas de madera no han podido sobrevivir hasta nuestros días. Un vestigio de construcción de la Edad de Bronce dotado de un peculiar diseño industrial es Kiviksgraven. Cuanto más adelante se avanza en la historia, más se puede hablar de arquitectura sueca. Desde finales de la Edad del Hierro (Era de Vendel y Época vikinga) se empieza a ver el aspecto de las edificaciones. Durante esta época muchas construcciones se caracterizan con el llamado Estilo Animal Nórdico (Nordisk djurornamentik).

Estilo Animal Nórdico

Edad Media.

La Edad Media sueca se considera que transcurre entre los años 1000 y 1520, es decir, desde el reinado de Erik Segersälls hasta el dominio de Gustav Vasa. En el inicio se construían todas las edificaciones de madera, tanto en las ciudades como en el campo. Hacia el año 1000 comenzaron a construirse iglesias y monasterios de estilo románico en piedra trabajada. Ejemplos de esas construcciones se pueden, o podían, encontrar en Lund,  Husaby, Sigtuna y Alvastra. En el campo, las iglesias se utilizaban incluso como defensa.

En la mitad del gótico se incrementó el uso del ladrillo en la construcción. Por ejemplo se edificaron con ladrillo las catedrales de Uppsala, Västerås y Strängnäs, mientras que las catedrales de Skara y Linköping, se realizaron con piedra caliza.

De las aproximadamente 4000 iglesias que hay actualmente en Suecia, 1500 se construyeron durante la Edad Media. No queda casi ninguna otra construcción profana de esa época. Existen únicamente unas pocas edificaciones en Stockholm, Lund y Visby, así como cierto número de ruinas que se conservan de edificaciones construidas antes de la época de Gustav Vasa. Una excepción la constituye la muralla de Visby que se sitúa como una de las murallas mejor conservadas de Europa. Incluso la red de calles de algunas ciudades se desarrolló durante la Edad Media.

Catedral de Husaby.

Imagen: Wigulf

Renacimiento.

Con el dominio de Gustav Vasa y el inicio de la reforma luterana cambió drásticamente la situación. Se detuvo casi completamente la construcción de iglesias y edificios aristocráticos. En su lugar empezaron a construirse magníficos vasaslotten (castillos construidos por Gustav Vasa o alguno de sus hijos) que se edificaron en ubicaciones estratégicas con objeto de controlar las tierras o funcionar como alojamientos de la corte real a lo largo de sus viajes. Los castillos de Gripsholms, Kalmar y Vadstena son imponentes con sus muros macizos y con un estilo renacentista impregnado de elementos medievales.

Castillo de Kalmar.

Imagen: Väsk

Fuente: sv.wikipedia.org

"Svensk arkitektur

Svensk arkitektur beskriver arkitekturen i Sverige som kulturellt fenomen. Influenserna för den svenska arkitekturen har på olika sätt hämtats utifrån. Under 1600- och 1700-talen kom influenserna med tillresta utländska arkitekter. Senare har svenska arkitekter hämtat sin inspiration från Europa och under 1900-talet även från USA. Utländska trender har historiskt sett därför alltid kommit senare till Sverige och har där anpassats till svensk smak och tradition. Så blev neoklassicism till svenskt gustaviansk stil, empir försvenskades till Karl Johansstil, 1920-talsklassicism med art déco blev i Sverige till den egna stilriktningen nordisk klassicism som ibland kallas Swedish grace eller Swedish modern, och modernismen, eller funktionalismen till funkis.

Förhistorien

Byggnader och monument har skapats i Sverige i sedan stenåldern. Av så gamla byggnadsverk finns dock ytterst få kvar, de vanliga husen och hyddorna byggdes i trä och har inte överlevt till vår tid. Ett återfunnet byggnadsverk från bronsåldern med särpräglad formgivning är Kiviksgraven. Ju längre man rör sig framåt i historien, desto mer går att säga om arkitekturen. Från den sena järnåldern - vendeltid och vikingatid - vet man mer om hur husen såg ut. Under denna tid präglades många byggnader av nordisk djurornamentik.

Medeltiden

Den svenska medeltiden beräknas ha pågått från omkring år 1000 till 1520-talet, det vill säga från Erik Segersälls regeringstid till Gustav Vasas maktövertagande. I början uppfördes alla byggnader i städerna och på landet av trä. På 1000-talet började man bygga kyrkor och kloster i romansk stil av grovt bearbetade stenar. Exempel på dessa finns eller fanns i Lund, Husaby, Sigtuna och Alvastra. På landet användes kyrkorna även som försvarsanläggningar.
I och med gotiken ökade tegelanvändningen för byggnader i Sverige. Till exempel byggdes domkyrkorna i Uppsala, Västerås och Strängnäs i tegel, medan domkyrkorna i Skara och Linköping uppfördes i kalksten.
Av de omkring 4 000 kyrkobyggnader som idag finns i Sverige byggdes cirka 1 500 under medeltiden. Det finns nästan inga andra profana byggnader kvar från denna tid. Det är enbart några få hus i Stockholm, Lund och Visby, samt ett antal ruiner, som finns bevarade av de byggnader som byggdes före Gustav Vasas tid. Ett undantag är ringmuren i Visby som är en av de bäst bevarande ringmurarna i Europa. Även gatunätet i några städer utformades under medeltiden.

Renässansen

I och med Gustav Vasas maktövertagande och den lutherska reformationens inledande förändrades förhållandena drastiskt. Man slutade nästan helt upp med att uppföra kyrkor och byggnader för aristokratin. Vid denna tidpunkt började man dock uppföra de magnifika vasaslotten; de uppfördes vid strategiska positioner för att kontrollera landet och fungera som övernattningsställen för det kungliga hovet när det var på resa. Gripsholms slott, Kalmar slott och Vadstena slott är imponerande med sina massiva slottsväggar och sin blandning av medeltida element med renässansarkitektur."

Las albóndigas suecas: historia y receta.

Las albóndigas suecas son pequeñas bolas de picadillo de carne o carne amasada, pudiendo ser ésta de vacuno, cerdo y/o caza, por ejemplo. A menudo incorporan cebolla que se ralla sobre la masa de carne. Se condimenta con sal, pimienta y en ocasiones, canela. Las albóndigas se fríen en una sartén, con la cantidad necesaria de manteca caliente, y se van removiendo hasta que cogen color. Si se trata de una gran cantidad de albóndigas, éstas pueden ser cocinadas en una cazuela al horno, que es más cómodo y reduce además la formación de olores en la cocina. La cazuela debe entonces removerse una y otra vez.

Una forma tradicional sueca de servir las albóndigas es acompañadas de patatas (o puré de patatas), brunsås (salsa hecha con jugo de carne, caldo y especias), pepinillo en vinagre y mermelada de arándano rojo. Las albóndigas suecas pueden incluso acompañarse de espaguetis o macarrones y también pueden usarse como relleno para bocadillos o tostadas, sirviéndose a menudo éstos con ensalada de remolacha.

Las albóndigas de carne existen de una u otra manera en muchos países. Las albóndigas se introdujeron en el siglo XVIII, junto con el café y el repollo relleno, después de que Carlos XII regresara del Imperio Otomano. Kajsa Warg recogió en su libro de cocina sueca Hielpreda i hushållningen för unga fruentimmer unas albóndigas hechas con carne fresca (ternera aunque también se dice que son apropiados la oveja y el buey), pan rallado y huevo. Se condimenta con sal, pimienta y nuez moscada.

 

Imagen: Holger.Ellgaard

El libro de cocina tradicional Husmanskost recoge que las albóndigas, que deben ser de carne de ternera o buey, se condimentan con pimienta, jengibre y nuez moscada. En la mayoría de los libros de cocina escritos hasta principios del siglo XX aparece que las albóndigas de carne no contienen cebolla. El Gran Libro de Cocina de 1944 (Stora kokboken) recoge también una gran cantidad de recetas diferentes de albóndigas de carne, la mayoría elaboradas con carne picada de buey, de ternera e incluso de jamón.

Existen varias variantes de albóndigas de carne conteniendo también cebolla, tanto blanca como roja, pimienta blanca, pimentón, puré de tomate y nata o leche.

En los siglos XVIII y XIX era, sin embargo, más conocida la variante cocida de las albóndigas suecas.

Receta de albóndigas suecas

La siguiente receta básica puede usarse con todas las variaciones (la necesidad de añadirle huevo aún no está realmente comprobada).

Ingredientes para 4 comensales:
1/2 Kilo de carne picada
1 huevo
0,5 dl de pan rallado
2 cucharadas de cebolla bien picada
2 ó 3 dl de una mezcla de agua y leche o nata
Sal y pimienta

Elaboración:
Mezclar en un cuenco el pan rallado con el líquido formado por el agua y la leche. Dejar que el pan se hinche durante unos 10 minutos.
Añadir al cuenco la carne, el huevo, la sal y la pimienta.
Formar albóndigas redondas con las manos. Se despegan fácilmente de las manos si antes nos las lavamos con agua fría.
Freir las albóndigas a fuego medio.

Consejos:
Se puede sustituir el pan rallado por copos de avena.
Si se desea que sepa un poco a caza, se puede tomar la mitad de carne de alce y la otra mitad de vacuno.
Las albóndigas pueden también cocinarse en la sangre de cerdo seca, pero entonces se denominan paltbullar.

Servicio:
Las albóndigas se suelen servir con patatas o puré de patatas, brunsås, arándanos rojos en conserva y una ensalada sencilla.

Fuente: sv.wikipedia.org


"Köttbullar är små bollar av köttfärs, blandfärs eller fläskfärs, det vill säga malet kött av exempelvis nöt, gris, lamm och/eller vilt. Smeten drygas vanligtvis ut med ägg och mjölk, ströbröd, potatismjöl eller havregryn. Ofta ingår lök, vilken man river ner i smeten. Kryddningen kan bestå av salt, kryddpeppar och ibland kanel. Bullarna steks i matfett i lagom het stekpanna och vänds successivt för att få färg runt om. Större mängd köttbullar kan stekas i ugnens långpanna, vilket är bekvämare och minskar osutvecklingen i köket. Pannan bör därvid skakas en och annan gång.

Ett traditionellt svenskt sätt att servera köttbullar är tillsammans med potatis (eller potatismos), brunsås, ättiksgurka och lingonsylt. Köttbullar kan även serveras tillsammans med spaghetti eller makaroner och dessutom användas som smörgåspålägg, och då ofta tillsammans med rödbetssallad.

Köttbullar förekommer i olika former i många länder. Köttbullen introducerades på 1700-talet[källa behövs], tillsammans med kaffe och kåldolmar, efter Karl XII:s återkomst från Osmanska riket. Kajsa Warg upptar i sin Hielpreda i hushållningen för unga fruentimmer, köttbullar av kackat kött (kalv, men även får- eller oxkött sägs fungera), rivet bröd och ägg. De kryddas med peppar, salt och muskot. I Husmanskost sägs köttbullarna, som skall vara av ox- eller kalvkött, vara kryddade med peppar, ingefära och muskot.

Köttbullar innehåller ännu i början av 1900-talet i de flesta kokböcker inte lök. Stora kokboken 1944 tar med en mängd olika recept för köttbullar. De flesta med ox- eller kalvfärs, men även för skinkfärs. Här finns flera varianter med köttbullar innehållande såväl gul som rödlök, vitpeppar, paprikapulver, tomatpuré och grädde eller mjölk.

På 1700- och 1800-talen var dock frikadeller vanligare än köttbullar.

Recept:


Följande grundrecept kan användas till alla variationer (nödvändigheten i ägget är ännu inte helt bevisad).

Ingredienser
4 portioner
0,5 kg blandfärs eller annan köttfärs
1 ägg
0,5 dl skorpmjöl
2 msk finhackad lök (lite vitlök=gott)
2 - 3 dl vätska: vatten, mjölk eller grädde
salt, peppar

Tillagning
Blanda samman vätskan och skorpmjölet i bunke, låt skorpmjölet svälla i ca 10 minuter.
Blanda ner färsen, ägget, salt och peppar i bunken.
Rulla runda köttbullar. Det går lättast om man sköljer händerna i kallt vatten innan.
Stek köttbullarna på medelvärme.

Tips
skorpmjölet kan ersättas med havregryn.
Vill man ha lite vilt i smaken så kan man ta hälften älgfärs och hälften nötfärs.
Köttbullar går även att göra på torkat grisblod, men kallas då paltbullar.

Servering
Servera gärna köttbullarna med potatis eller potatismos, brunsås, rårörda lingon och en enkel sallad."

El urbanismo en Gotemburgo I: Planes Urbanísticos

Cuando Gustav Adolf  II eligió el emplazamiento para la nueva Gotemburgo, que había decidido fundar mucho antes de que Suecia recuperara la fortaleza de Alvsborg, sus ojos cayeron en las húmedas, cenagosas praderas entre las duras montañas junto a la desembocadura del río Göta. Vio cómo uno de sus guardias chapoteaba por doquier en el fango entre las matas y preguntó por tanto a sus compañeros si aquello no estaba demasiado empapado. Uno de éstos, Johan Pedersson Schultz (llamado Johan Adler Salvius antes de su nombramiento como caballero) que había estudiado Arte Urbano en Holanda, cuentan que dijo: "No lo creo en absoluto, Su Majestad, se pueden hincar cimientos y se puede drenar. Propongo que os abstengáis de cavar superficie alguna que sirva como base aquí abajo entre las montañas, y que sin embargo se añada un ancho canal recto en la pradera y quizá otro que lo cruce, que salga al otro lado de la pequeña montaña. Esto absorberá el agua y para los barcos será también bueno. Asimismo, se pueden atrancar las bocas de los canales por la noche y en tiempos de guerra". El plan para Gotemburgo fue redactado por Salvius, después del modelo holandés de calles ortogonales y canales.

Imagen: Holger.Ellgaard

El Plan Urbanístico más antiguo (desde 1619-1620) fue diseñado en base a los principios regulatorios de los holandeses o castra romana (campamentos romanos) que habían sido aplicados incluso en Amsterdam y Batavia - actual Yakarta - entre otras ciudades. Probablemente fue un holandés, el maestro constructor Hans Fleming ("El Largo Maestro Hans") quien junto al ingeniero Johan Schultz estableció la "cuadrícula" que sirvió de base para el primer plan urbanístico llamado "Kungl. Majt:s dessein". El dificultoso lecho rocoso gotemburgués planteó sin embargo un problema para los constructores de la ciudad, cuando el Stora Hamnkanalen (Gran Canal del Puerto) no pudo desarrollarse de forma rectilínea de oeste a este, principalmente en la base del Lilla Berget (una estribación del Kvarnberget) donde descansan entre otros la Iglesia Alemana y los Juzgados Municipales. Debido a que se deseaba que las calles peatonales transcurrieran paralelas a los canales, la red de calles se giró unos pocos grados en sentido antihorario. Una iglesia sueca debía sin embargo situarse estrictamente en dirección este - oeste, puesto que la Catedral podría parecer ubicarse torcida sobre el terreno. En el Plan Urbanístico primitivo de 1619 Fleming había esbozado el Canal del Puerto en torno a Kvarnberget con la parte norte de su desembocadura junto al actual Lilla Bommen y con su parte noroeste junto a la actual desembocadura del Stora Hamnkanalen. La razón era que de esta forma el puerto se mantendría libre de hielo y expulsaría el agua hacia la orilla a través del Río Göta. Importantes trabajos de excavación se ejecutaron entre principios y finales de 1619, pero el Plan fue abandonado cuando en las estribaciones de Kvarnberget se alcanzaron los 4 - 5 metros de profundidad. El resultado de las excavaciones fueron "fosa" o "lodo", una extensa área de aproximadamente 150 x 90 metros, que se extendía desde la Iglesia Alemana hasta cerca de Nedre Kvarnbergsgatan (donde se localizó la primera funeraria de la ciudad 1624–1644). Sólo al final de la década de 1630 volvieron a surgir los lodos, aunque durante muchos años continuó habiendo problemas para los constructores.

Las partes más cenagosas del actual foso estaban en una zona delimitada por el Gullbergsvass, recto al sur hacia Drottningtorget, luego al oeste y hacia Lilla Torget y finalmente al norte hacia Gullbergsvass. Todo era terreno cenagoso desde Lilla Otterhällan (actual Kungshöjd) en línea recta hasta Gullbergsvass y la zona sudeste. El único terreno que se consideró firme constituyó entonces la avenida que conectaba Lilla- y Stora Otterhällan con Kvarnberget y el monte Lilla Berget.

El método holandés - cavar canales paralelos a la red de calles - supuso en Gotemburgo la excavación de terrenos, el relleno de los huecos, y la formación de diques y muelles portuarios en el interior de las murallas de la fortaleza.

El primero de los terrenos planificados (junto a la parte sur de Vallgatan, al oeste de Kungsporten), el Nº 1 de la 1ª Raíz del Kvarteret Idogheten se edificó en 1637. En el contexto del Plan Urbanístico durante la década de 1650, se llevaron a cabo mediciones en la extensión interior a las murallas de la fortaleza. Se midió el perímetro de la ciudad entonces en 7000 cúbitos (aproximadamente 4,1 kilómetros), siendo su longitud este oeste de 1758 cúbitos (unos 1040 metros) y su longitud de de sur a norte 1080 cúbitos (unos 640 metros).

El primer concurso de planes urbanísticos de Suecia se publicó en diciembre de 1861 y se aplicó en un ensanche de la ciudad, en una zona exterior a la muralla de Gotemburgo: los actuales distritos de Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden y Haga. En el plazo del concurso se presentaron 23 propuestas. No se repartió primer premio, si bien las dos mejores propuestas se dividieron el segundo premio. Una propuesta fue presentada por los capitanes del Cuerpo de Construcción Civil Josef Richert y Gustaf Nerman. Otra propuesta del ingeniero J. Damm fue también premiada. Un comité permanente formado por Edvard Melin, C. G. Prytz y August Kobb reunió las propuestas premiadas en un nuevo plan, el cuál se aprobó en 1864 y por Kungl. Maj:t en 1866. El eje principal se formó en Kungsportsavenyn, y el eje este oeste de árboles plantados en Vasagatan y Nya Allén. A final del siglo XVII, Gotemburgo se había desarrollado repecto al plan de 1861. Vasastaden, la manzana alrededor de Kungsportsavenyn e incluso los distritos del este estaban urbanizados. Ahora se hacía necesario un nuevo plan urbanístico que comprendiera la prolongación de Kungsportsavenyns hacia el sur, la zona este de Heden hacia Fattighusån y Mölndalsån, y que pudiera determinar las líneas generales para el desarrollo de Landala y Johanneberg. En abril de 1901, se anunciaba un concurso internacional de planeamiento urbanístico y en noviembre del mismo año se habían entregado 32 propuestas, 19 de las cuáles eran extranjeras. La propuesta ganadora fue redactada por  Per Hallman y Fredrik Sundbärg. El segundo premio fue para  Nils Gellerstedt y Torben Grut.

Fuente: sv.wikipedia.org


"När Gustav II Adolf valde platsen för det nya Göteborg, som han långt innan Sverige återfick Älvsborgs fästning hade bestämt sig för att grunda, föll hans ögon på den fuktiga, sanka strandängen mellan bergsknallarna vid Göta älvs mynning. Han såg hur en av hans drabanter klafsade omkring i gyttjan mellan grästuvorna, och frågade därför sina följeslagare, om där inte var alldeles för blött. En av dessa, Johan Pedersson Schult (efter adlandet Johan Adler Salvius), som hade studerat stadsbyggnadskonsten i Holland, lär då ha svarat: "Det tror jag inte alls, Eders Majestät. Man kan påla, och man kan dränera. Jag föreslår, att man avstår från att gräva någon utvidgad hamnbassäng här nere mellan bergen och i stället lägger en bred kanal rakt in över gräset och kanske en tvärkanal, som går ut på andra sidan det lilla berget. Det suger upp vattnet och båtarna ligger minst lika bra. Så kan man bomma för kanalmynningarna också, nattetid och i krig." Planen för Göteborg gjordes av Salvius, efter holländskt mönster med snörräta gator och kanaler.

De tidigaste stadsplanerna, från 1619 och 1620, var utformade av holländarna enligt regularitetens princip eller castra romana (det romerska härlägret), vilket man även tillämpat i Amsterdam och i Batavia – nuvarande Djakarta – med flera städer. Troligen var det holländaren, överbyggmästaren Hans Fleming ("Långe mäster Hans") som tillsammans med ingenjören Johan Schultz upprättade den "rutnätsplan" som låg till grund för den första stadsplanen, kallad "Kungl. Majt:s dessein".  Den besvärliga göteborgska berggrunden blev dock ett problem för stadsbyggarna, då Stora Hamnkanalen inte kunde dras rakt från öster till väster, främst på grund av Lilla berget (en utlöpare, bergsrevel från Kvarnberget) som bland andra Tyska kyrkan och Rådhuset vilar på. Eftersom man önskade att de öst-västligt gående gatorna skulle vara parallella med kanalen, vreds gatunätet några grader motsols. En svensk kyrka måste dock ligga strikt i öst-västlig riktning, varför Domkyrkan idag till synes ligger snett på tomten. I den ursprungliga stadsplanen från 1619 hade Fleming skissat på en hamnkanal kring Kvarnberget, med sin norra mynning vid nuvarande Lilla Bommen och sin utgång i nordväst vid nuvarande Stora Hamnkanalens mynning. Meningen var att hamnen på detta sätt skulle hållas isfri samt spolas ren genom Göta älvs genomströmning. Omfattande grävningsarbeten utfördes med start i slutet av 1619, men planerna fick överges då utlöparna från Kvarnberget kom i dagen redan på 4-5 meters djup. Resultatet av grävningarna blev "gropen" eller "pölen", ett cirka 150×90 meter stort område, som sträckte sig från Tyska kyrkan och uppemot Nedre Kvarnbergsgatan (där stadens första begravningsplats var lokaliserad 1624–1644). Först i slutet av 1630-talet lades gropen igen, men fortsatte att ställa till problem för husbyggare under många år.

De mest sanka delarna inom nuvarande vallgraven fanns i ett område som avgränsades av Gullbergsvass, rakt söderut över Drottningtorget, därefter västerut och fram till Lilla Torget samt norrut mot Gullbergsvass. Träskartad mark var allt från Lilla Otterhällan (nuvarande Kungshöjd) i en rak linje till Gullbergsvass och sydost därom. Den enda marken som betraktades som fast, var då stråket som förband Lilla- och Stora Otterhällan med Kvarnberget och bergsreveln Lilla Berget.

Den holländska metoden – att gräva kanaler parallellt med gatumönstret – syftade i Göteborg till att dränera terrängen, få fyllnadsjord till tomtbildningar samt att skapa hamnareal och kajlängder (lastagier) innanför fästningsgördeln.

Den allra första tomten i planlagt område (vid Vallgatans södra sida, väster om Kungsporten), Nr 1 i Första roten i Kvarteret Idogheten bebyggdes 1637. I samband med stadsplaneringen under 1650-talet gjordes omfattande mätningar av Göteborg innanför Vallgraven. Stadens omkrets uppmättes då till 7 000 alnar (cirka 4,1 kilometer), dess längd i öst-/västlig riktning var 1 758 alnar (cirka 1 040 meter) och dess längd i syd-/nordlig riktning var 1 080 alnar (cirka 640 meter).

Sveriges första stadsplanetävling utlystes i december 1861 och gällde en utvidgning av staden, med områdena utanför Göteborgs vallgrav, de nuvarande stadsdelarna Gullbergsvass, Heden, Lorensberg, Vasastaden och Haga. Vid tävlingstidens utgång var 23 förslag inlämnade. Inget förstapris delades ut, utan de två bästa förslagen fick dela på andrapriset. Förslagen var inlämnade av kaptenerna vid Väg- och vattenbyggnadscorpsen Josef Richert och Gustaf Nerman. Ett förslag av ingenjören J. Damm belönades också. En kommitté bestående av Edvard Melin, C. G. Prytz och August Kobb sammanställde de belönade förslagen till ett nytt planförslag, vilket godkändes av Göteborgs stadsfullmäktige 1864 och av Kungl. Maj:t 1866. Huvudaxeln bildades av Kungsportsavenyn, och den väst-östliga axeln av den trädplanterade Vasagatan och Nya Allén. Vid sekelskiftet 1900 var Göteborg utbyggt enligt planen från tävlingen 1861. Vasastaden, kvarteren kring Kungsportsavenyn och även stadsdelarna öster därom var i stort bebyggda. Nu behövdes en ny stadsplan som omfattade Kungsportsavenyns avslutning i söder, området öster om Heden mot Fattighusån och Mölndalsån samt vilken skulle ange riktlinjer för Landala och Johanneberg skulle bebyggas. I april 1901 utlystes en internationell stadsplanetävling och i november samma år hade 32 förslag lämnats in, varav 19 var utländska. Det vinnande förslaget var upprättat av Per Hallman och Fredrik Sundbärg. Andra pris gick till Nils Gellerstedt och Torben Grut."

Biografía del compositor sueco Ture Rangström

Anders Johan Ture Rangström nació el 30 de Noviembre de 1884 en Estocolmo (Suecia) y falleció en la misma ciudad el 11 de mayo de 1947; fue compositor, profesor de canto, crítico musical y director.

El joven Rangström creció fascinado por el escritor sueco August Strindberg, a quien además fue a visitar en varias ocasiones durante el año 1909.  Después del fallecimiento de Strindberg, manifestó su admiración por él con la composición de su primera sinfonía, sobretitulada August Strindberg in memoriam (1914). En 1915 concluyó su ópera Kronbruden, compuesta sobre una obra teatral de Strindberg. No obstante, y con la aprobación de Strindberg, se excluyeron los dos últimos actos del drama.

Rangström descubrió pronto en su trabajo un lenguaje musical intenso, sugerente y complejo. Rangström no puso gran énfasis en el aprendizaje del contrapunto, base del oficio de los compositores clásicos, porque opinaba que esta forma de componer no correspondía a lo que quería expresar. Esto dio a su estilo un sello particular, pero quizá también limitó las posibilidades en sus variaciones. Ciertos de sus trabajos instrumentales pueden por tanto criticarse por tener una calidad irregular, pero él es al mismo tiempo uno de los músicos suecos de talento más peculiar de todos los tiempos. Su particular técnica compositiva se basa fundamentalmente en grandes contrastes entre pasajes de gran potencia con otros suaves.

Rangström compuso cuatro sinfonías. Después de la arriba mencionada Sinfonía Strindberg, que es la más conocida, vinieron la segunda, Mi país (Mitt land, 1919), la tercera, Canto bajo las estrellas (Sång under stjärnorna, 1929) y la cuarta, Invocatio, 1936. Ésta última contiene una voz solista para órgano y fue denominada originariamente Improvisaciones Sinfónicas (Symfoniska improvisationer) antes de obtener la denominación de sinfonía.

Ante todo, Rangström vivió además principalmente como un compositor sueco romántico. Uno de sus poetas favoritos era Bo Bergman. (El mismo Rangström escribió también varios poemas, entre otros el texto de la cantata El Canto (Sången) del compositor Wilhelm Stenhammar.) Su otra gran obra operística, a parte de Kronbruden, es Gilgamesj, compuesta entre 1943 y 1944. La instrumentalización de la obra fue completada por John Fernström después de que Rangström falleciera de cáncer de garganta.

Rangström debutó como director en 1915 con el estreno de su propia Sinfonía Strindberg. En 1922 fue nombrado director principal de la Orquesta Sinfónica de Gotemburgo donde sucedió a su colega y amigo Stenhammar. En base a sus deficientes conocimientos como director, su cargo no se prolongó teniendo que abandonarlo en 1925.

Junto con Kurt Atterberg, Natanael Berg y Oskar Lindberg Rangström constituyó un grupo de compositores que se denominó Spillran (destrozo, ruina, escombro).

Rangström adquirió una casa de verano en Törnsholmen, junto a Gräsmarö en Gryts skärgård y fue enterrado en el cementerio de Gryt.

Ture Rangström  era hijo del comerciante de pieles Johan "John" Rangström y Charlotta, nacida Andersson. Tuvo dos hermanas, Herta e Ingrid. Esta última fue madre del escritor Lars Gyllensten.

Se casó en 1908 con Elisabeth "Lisa", nacida Hollender (1882–1968), y se divorció de ella en 1926. Tuvieron dos hijos, una niña llamada Villemo (1910-2007) y un niño llamado Dag (1917-1989), que fue padre del dramaturgo Ture Rangström (nacido en 1944). Entre los años 1927 y 1937 estuvo casado con Omon, nacida Richter (1894-1984) que antes había estado casada con su colega y amigo Knut Håkanson. Después de su segundo divorcio Rangström estuvo conviviendo con Elsa Nodermann (1911-1996).


Programa de RNE: Los raros - Ture Rangström


Fuente: sv.wikipedia.org.

"Anders Johan Ture Rangström, född 30 november 1884 i Stockholm, död där 11 maj 1947, var en svensk tonsättare, sångpedagog, musikkritiker och dirigent.


Som ung blev Rangström fascinerad av August Strindberg, som han också besökte några gånger år 1909. Efter Strindbergs död manifesterade han sin beundran med sin första symfoni med undertiteln August Strindberg in memoriam (1914). 1915 blev han färdig med operan Kronbruden, en tonsättning av Strindbergs pjäs. Med Strindbergs godkännande hade han dock utelämnat de två sista akterna i dramat.

Rangström fann tidigt i sin karriär sitt intensiva, suggestiva och dramatiskt kärva tonspråk. Han lade inte stor vikt vid att lära sig kontrapunkt, den teknik som är en grundpelare i klassiska tonsättares hantverk, eftersom han inte tyckte att detta sätt att komponera gick att förena med vad han ville uttrycka. Detta gav hans stil en individuell prägel, men begränsade kanske också hans variationsmöjligheter. Vissa av hans instrumentala verk kan därför kritiseras för att vara av ojämn kvalitet, men han är samtidigt en av svensk tonkonsts mest särartade begåvningar genom tiderna. Hans individuella kompositionsteknik bygger bland annat på stora kontraster mellan kraftfulla och lågmälda block.

Rangström skrev fyra symfonier. Efter den ovan nämnda Strindbergssymfonin, som är den mest kända, kom nr 2, Mitt land (1919), nr 3, Sång under stjärnorna (1929) och nr 4, Invocatio (1936). Den sistnämnda innehåller en delvis solistisk stämma för orgel och kallades ursprungligen Symfoniska improvisationer innan den fick benämningen symfoni.
Framför allt lever Rangström vidare som en av Sveriges främsta tonsättare av romanser. En av hans favoritpoeter var Bo Bergman. (Själv skrev Rangström också dikter, bland annat texten till Wilhelm Stenhammars kantat Sången.) Hans andra stora operaverk, förutom Kronbruden, är Gilgamesj, komponerad 1943-44. Operan färdiginstrumenterades av John Fernström efter Rangströms död i strupcancer.

Rangström debuterade som dirigent 1915 vid uruppförandet av sin egen Strindbergssymfoni. Han blev 1922 utnämnd till chefsdirigent vid Göteborgs orkesterförening, där han efterträdde sin kollega och vän Stenhammar. På grund av sitt bristande kunnande som dirigent blev han dock inte långvarig på posten utan fick sluta redan 1925.

Tillsammans med Kurt Atterberg, Natanael Berg och Oskar Lindberg utgjorde Rangström en tonsättargruppering som gick under namnet Spillran.

Rangström hade från 1935 ett sommarhus på Törnsholmen invid Gräsmarö i Gryts skärgård, och är begravd på kyrkogården i Gryt.


Ture Rangström var son till läderhandlaren Johan "John" Rangström och Charlotta, född Andersson. Han hade två systrar, Herta och Ingrid. Den sistnämnda blev mor till författaren Lars Gyllensten.

Han gifte sig 1908 med Elisabeth "Lisa", född Hollender (1882–1968), och skilde sig från henne 1926. De fick två barn, dottern Villemo (1910–2007) och sonen Dag (1917–89), som blev far till dramatikern Ture Rangström (född 1944). Åren 1927–37 var han omgift med Omon, född Richter (1894–1984), som tidigare varit gift med hans kollega och vän Knut Håkanson. Efter den andra skilsmässan sammanbodde Rangström med Elsa Nodermann (1911–96)."